Men hallå!

Vad har en politiker, alkoholmissbrukare, shopoholic, hemlös eller en plastic fantastic brud gemensamt? Alla strävar ju bara efter den där förgrymmade lyckan.
Egentligen är det fantastiskt eller fascinerande vad mkt elände en människa kan gå genom för att uppnå lycka. Men är det bara en myt att ju mer elände desto enklare har du för att känna lyckan spira innanför murarna?
Och när är du som lyckligast egentligen? När det känns som att du inte kan bli lyckligare eller när du sitter med facit i hand och inser att du inte var så där lycklig som du trodde att du var?

"Lyckan kommer lyckan går.
Den gud älskar lyckan får."

Personligen klarar jag mig utan gud för att känna mig lycklig. Btw så tycker jag ordet lycka blivit så uttjatat och patetiskt. Hav i beaktande att jag faktiskt har varit en självmordsbenägen svartrockare i min "glada" tonår. Så jag har faktiskt utvecklats (beror iofs hur man ser på saken), kan t o m känna mig äckligt glad och tillfreds. Det är nästan så man blir misstänksam. Fattas bara att någon man håller av ska gå och dö bara för det! Usch!
Hönsmammig har jag dessutom blivit och bejakar min höjdrädsla. Hur macho är det på en skala!?
Men jag tror att man bara blir lycklig på låtsas av att vara macho. Påstår hon som spanar in hummerbilar (typ ett av få bilmärken hon kan) och impas av de som inte behöver macho:a sig och gör det dessutom äckligt naturligt.

Toodiloo!