Nu så har vi äntligen fått hem Saga. Hon ligger å sussar så sött i soffan tillsammans med Minna.
söndag, augusti 27, 2006
vi har blivit med valp
Nu så har vi äntligen fått hem Saga. Hon ligger å sussar så sött i soffan tillsammans med Minna.
fredag, augusti 25, 2006
Kvällens fråga
Jag avrundar denna bloggspammingssession med en fråga. den lyder som följer:
Vad är politik?
Något som rimmar på etik..
Vad är politik?
Något som rimmar på etik..
dikt: Avköna mig
Avköna mig
Höj klingan
Avköna mig
i salar
av skrikande, tigande murar
Skriv mig
i bokstäver
utan innebörd
Tvaga mig
i tungorna
från eldens härd
Förlös mig
i den linda
vars beständighet är
Dränk mig
i kroppens själ
som var jag
Kyss klingan
skriven av Kim Varga Sätterström
Höj klingan
Avköna mig
i salar
av skrikande, tigande murar
Skriv mig
i bokstäver
utan innebörd
Tvaga mig
i tungorna
från eldens härd
Förlös mig
i den linda
vars beständighet är
Dränk mig
i kroppens själ
som var jag
Kyss klingan
skriven av Kim Varga Sätterström
Kort novell: -Ursäkta, åt vilket håll ligger helvetet?
Plötsligt bara svartnar det för ögonen som om en slöja hastigt dras över huden, sveper bort alla sinnesförnimmelser från kroppen och sinnet, vinddraget blåser tankarna ut..
Dröjande slår hon upp ögonlocken, pupillerna sätts ofrivilligt i rörelse men själv vågar hon inte lyfta ens ett finger, förrän hon lokaliserat honom. Köksklockans envetna tickande vittnar om att ingenting har avstannat medan hon varit borta. Det går några minuter av lyssnande i stum fruktan innan hon vågar sig på att röra vid sitt bultande ansikte. Plötsligt blir hon medveten om den krampande smärtan i magen. Hon grips av panik. Barnet, tänk om det blivit något fel på barnet, tänker hon. Tårarna svider stickande och tränger fram trots att hon kämpar emot. En bild av hur han slår till henne i magen med sin förbannade knytnäve, dyker upp på näthinnan och hur hon nästan tappar andan. Varför måste han göra såhär, tänker hon, vad ska jag ta mig till. Illamåendet sveper inombords, magsäcken krampar.
Hon kväver ett skri, tvingar sig sammanbitet att inte tappa kontrollen över sig själv. Det är liksom ingen ide, ingenting spelar någon roll. Hon kryper ihop i fosterställning och önskar att hon ska slippa resa på sig någonsin mer, önskar att hon aldrig blivit gravid. Önskar att hon aldrig hade rymt hemifrån den där kyliga oktobernatten för fyra år sedan, efter ett hysteriskt bråk med sin mamma. Varför lyssnade jag inte på henne hon hade ju så jävla rätt, men vilken tonåring gör det, suckar hon uppgivet. Dum och förälskad så tog hon sin tillflykt till honom, hon hade ju äntligen blivit en i gänget efter att hon börjat träffa honom. Tjejerna i hennes gymnasieklass på omvårdnadsprogrammet, tyckte hon blivit så häftig som träffade en 30-åring och han brukade ju alltid hämta henne när lektionerna var slut för dagen i sin röda BMW. Ibland fick någon av tjejerna följa med på en tur genom staden. Det hände nästan varje helg att han fixade fest hemma hos sig i sin fräscha lägenhet och hennes nyfunna vänner var givetvis välkomna.
Första slaget kom bara helt utan anledning, hon fattade absolut ingenting. Chocken över vad han gjort dämpade smärtan som en värktablett. Men han hade bönat och bett om förlåtelse, tröstat och bedyrat. Han hade ju ändå inte slagit så hårt..
Plötsligt känner hon sig hur arg som helst. Han ska fan inte få göra mitt barn illa, det är en sak att han slår mig men nu slog han ju faktiskt barnet i magen. Hon inser att situationen är ohållbar, att hon faktiskt måste lämna detta helvete. För det är just vad det är, hon har inte insett det förrän nu. Hans hot om att han ska göra hennes liv till ett helvete om hon lämnar honom, att han inte skulle dra sig för att mörda henne. Rädslan för vilka konsekvenser det skulle få om hon lämnade honom, draperade insikten om att hon faktiskt redan är och har varit i ett fruktansvärt helvete under flera år. Det kan ju inte bli värre, eller kan det, det?
Men tankar om vart hon ska ta vägen någonstans blir som käppar i ett hjul. Hem till hennes föräldrar kan hon ju inte fly. Hon har ju inte haft kontakt med dem på flera år bara för att han inte tyckte om dem, alltid rackade ner på dem. Bara för att de var helt vanliga hederliga arbetare, för att de inte var lika fina som hans borgarfamilj.
Om inte för sin egen skull så för barnets i alla fall. Även om han kommer döda mig så kan jag ju inte bara ligga här, tänker hon morskt och reser sig med möda. Hon tar stöd med hjälp av den omkullvälta stolen, ställer den sedan på plats. Håller sig om den något utbuktande magen och går med darriga ben in i sovrummet. Dubbelsängen är fortfarande obäddad så hon tar itu med den trots den molande värken i magen. Klockradion visar: 09:43. Hon vet inte när han kommer komma hem eftersom han själv bestämmer över sina arbetstider. Han kan komma alltifrån inom en timme till sent på natten och då måste allting vara i ordning, disken, dammsugningen etc. annars hittar han på ett skäl att slå henne.
Medan hon famlar med disken tänker hon som i ett mantra: jag måste gå, jag måste gå, jag måste gå. Men hon vågar inte, hur många gånger har hon inte önskat mod till det. Helt tvärt släpper hon bara tallriken i diskhon så att diskvattnet bara skvätter omkring. Går återigen in i sovrummet, låter morgonrocken endast falla till golvet vilket absolut inte är likt henne. Bryr sig inte om att ta på sig rena underkläder utan drar på sig favoritjeansen som ligger hopvikta över krogstolens rygg, tar första bästa tröja ur garderoben och trär över huvudet. Nya strumpor hämtar hon dock i byrålådan. Hon går förbi vardagsrummet utan att lägga märke till det, sveper den svarta knälånga kappan om sig och knyter slarvigt skorna i hallen. För henne känns det som att hon handlar i trans. Alla hennes rörelser går helt automatiskt utan att hon kan styra dem. De enda tankar som cirkulerar innanför hennes pannlob, såsom monotona gamar, är: vad är det jag gör, vad är det jag håller på med, tänk om han kommer nu.. Men av någon oförklarlig anledning så kan hon inte hejda sig. Det är som om hon skulle vara en radiostyrd robot, som om någon skulle ha tagit över hennes kropp.
Hjärtat bara bankar på av spänningar som rister i hennes kropp. Hon står där i hallen och tittar på den kastanjebruna ytterdörren. Det är som att den där någon, eller vad det nu var, plötsligt tryckt på en knapp och hon blivit sig själv igen. Att det är upp till henne att avgöra nu. Tänk om han kommer, hon tror att hon blivit galen. Tankarna bara snurrar i huvudet utan att hon hinner med.
Hon drar efter andan och suckar, för handen till dörrhandtaget med en rörelse som om det vore dörren till den elektriska stolen. Med ett darrande grepp om dörrhandtaget, trycker hon försiktigt ner det och försöker skjuta upp dörren med höften. Men det tar till hennes förfäran stopp, hon får inte upp dörren. Alla känslor bara rämnar för henne, tårarna strömmar fram, färgar ögonen röda. Med förtvivlad uppgivenhet bankar hon på dörren. Det känns som en evighet innan hon kommer på, att det är ju klart att han låste dörren när han gick hemifrån. Förödmjukad famlar hon med det kalla metallvredet, skjuter upp dörren som äntligen ger vika för henne.
Hon stelnar till vid ljudet av ytterporten som öppnas tre våningar under henne, för henne upplevs ljudet såsom ett pistolskott. Vad ska hon nu ta sig till, paniken kramar om. Tänk om det är han som kommer nu, då kommer han garanterat slå ihjäl mig, surrar tankarna. Men hon förmår inte att röra på en enda lem. Hon lyssnar med en blandning av rädsla och utmaning, till de bestämda fotstegen uppför trappan. Hon tänker i samma rytm som stegen slår mot trappstegen, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig.
Hon rycker till när de plötsligt stannar på våningen därunder, skramlandet av en uppfiskad nyckelknippa och ljudet av en nyckel som vrids om i ett lås, ger henne mod.
Mod att ta det första steget, steget över tröskeln..
Skriven av Kim Varga Sätterström
Dröjande slår hon upp ögonlocken, pupillerna sätts ofrivilligt i rörelse men själv vågar hon inte lyfta ens ett finger, förrän hon lokaliserat honom. Köksklockans envetna tickande vittnar om att ingenting har avstannat medan hon varit borta. Det går några minuter av lyssnande i stum fruktan innan hon vågar sig på att röra vid sitt bultande ansikte. Plötsligt blir hon medveten om den krampande smärtan i magen. Hon grips av panik. Barnet, tänk om det blivit något fel på barnet, tänker hon. Tårarna svider stickande och tränger fram trots att hon kämpar emot. En bild av hur han slår till henne i magen med sin förbannade knytnäve, dyker upp på näthinnan och hur hon nästan tappar andan. Varför måste han göra såhär, tänker hon, vad ska jag ta mig till. Illamåendet sveper inombords, magsäcken krampar.
Hon kväver ett skri, tvingar sig sammanbitet att inte tappa kontrollen över sig själv. Det är liksom ingen ide, ingenting spelar någon roll. Hon kryper ihop i fosterställning och önskar att hon ska slippa resa på sig någonsin mer, önskar att hon aldrig blivit gravid. Önskar att hon aldrig hade rymt hemifrån den där kyliga oktobernatten för fyra år sedan, efter ett hysteriskt bråk med sin mamma. Varför lyssnade jag inte på henne hon hade ju så jävla rätt, men vilken tonåring gör det, suckar hon uppgivet. Dum och förälskad så tog hon sin tillflykt till honom, hon hade ju äntligen blivit en i gänget efter att hon börjat träffa honom. Tjejerna i hennes gymnasieklass på omvårdnadsprogrammet, tyckte hon blivit så häftig som träffade en 30-åring och han brukade ju alltid hämta henne när lektionerna var slut för dagen i sin röda BMW. Ibland fick någon av tjejerna följa med på en tur genom staden. Det hände nästan varje helg att han fixade fest hemma hos sig i sin fräscha lägenhet och hennes nyfunna vänner var givetvis välkomna.
Första slaget kom bara helt utan anledning, hon fattade absolut ingenting. Chocken över vad han gjort dämpade smärtan som en värktablett. Men han hade bönat och bett om förlåtelse, tröstat och bedyrat. Han hade ju ändå inte slagit så hårt..
Plötsligt känner hon sig hur arg som helst. Han ska fan inte få göra mitt barn illa, det är en sak att han slår mig men nu slog han ju faktiskt barnet i magen. Hon inser att situationen är ohållbar, att hon faktiskt måste lämna detta helvete. För det är just vad det är, hon har inte insett det förrän nu. Hans hot om att han ska göra hennes liv till ett helvete om hon lämnar honom, att han inte skulle dra sig för att mörda henne. Rädslan för vilka konsekvenser det skulle få om hon lämnade honom, draperade insikten om att hon faktiskt redan är och har varit i ett fruktansvärt helvete under flera år. Det kan ju inte bli värre, eller kan det, det?
Men tankar om vart hon ska ta vägen någonstans blir som käppar i ett hjul. Hem till hennes föräldrar kan hon ju inte fly. Hon har ju inte haft kontakt med dem på flera år bara för att han inte tyckte om dem, alltid rackade ner på dem. Bara för att de var helt vanliga hederliga arbetare, för att de inte var lika fina som hans borgarfamilj.
Om inte för sin egen skull så för barnets i alla fall. Även om han kommer döda mig så kan jag ju inte bara ligga här, tänker hon morskt och reser sig med möda. Hon tar stöd med hjälp av den omkullvälta stolen, ställer den sedan på plats. Håller sig om den något utbuktande magen och går med darriga ben in i sovrummet. Dubbelsängen är fortfarande obäddad så hon tar itu med den trots den molande värken i magen. Klockradion visar: 09:43. Hon vet inte när han kommer komma hem eftersom han själv bestämmer över sina arbetstider. Han kan komma alltifrån inom en timme till sent på natten och då måste allting vara i ordning, disken, dammsugningen etc. annars hittar han på ett skäl att slå henne.
Medan hon famlar med disken tänker hon som i ett mantra: jag måste gå, jag måste gå, jag måste gå. Men hon vågar inte, hur många gånger har hon inte önskat mod till det. Helt tvärt släpper hon bara tallriken i diskhon så att diskvattnet bara skvätter omkring. Går återigen in i sovrummet, låter morgonrocken endast falla till golvet vilket absolut inte är likt henne. Bryr sig inte om att ta på sig rena underkläder utan drar på sig favoritjeansen som ligger hopvikta över krogstolens rygg, tar första bästa tröja ur garderoben och trär över huvudet. Nya strumpor hämtar hon dock i byrålådan. Hon går förbi vardagsrummet utan att lägga märke till det, sveper den svarta knälånga kappan om sig och knyter slarvigt skorna i hallen. För henne känns det som att hon handlar i trans. Alla hennes rörelser går helt automatiskt utan att hon kan styra dem. De enda tankar som cirkulerar innanför hennes pannlob, såsom monotona gamar, är: vad är det jag gör, vad är det jag håller på med, tänk om han kommer nu.. Men av någon oförklarlig anledning så kan hon inte hejda sig. Det är som om hon skulle vara en radiostyrd robot, som om någon skulle ha tagit över hennes kropp.
Hjärtat bara bankar på av spänningar som rister i hennes kropp. Hon står där i hallen och tittar på den kastanjebruna ytterdörren. Det är som att den där någon, eller vad det nu var, plötsligt tryckt på en knapp och hon blivit sig själv igen. Att det är upp till henne att avgöra nu. Tänk om han kommer, hon tror att hon blivit galen. Tankarna bara snurrar i huvudet utan att hon hinner med.
Hon drar efter andan och suckar, för handen till dörrhandtaget med en rörelse som om det vore dörren till den elektriska stolen. Med ett darrande grepp om dörrhandtaget, trycker hon försiktigt ner det och försöker skjuta upp dörren med höften. Men det tar till hennes förfäran stopp, hon får inte upp dörren. Alla känslor bara rämnar för henne, tårarna strömmar fram, färgar ögonen röda. Med förtvivlad uppgivenhet bankar hon på dörren. Det känns som en evighet innan hon kommer på, att det är ju klart att han låste dörren när han gick hemifrån. Förödmjukad famlar hon med det kalla metallvredet, skjuter upp dörren som äntligen ger vika för henne.
Hon stelnar till vid ljudet av ytterporten som öppnas tre våningar under henne, för henne upplevs ljudet såsom ett pistolskott. Vad ska hon nu ta sig till, paniken kramar om. Tänk om det är han som kommer nu, då kommer han garanterat slå ihjäl mig, surrar tankarna. Men hon förmår inte att röra på en enda lem. Hon lyssnar med en blandning av rädsla och utmaning, till de bestämda fotstegen uppför trappan. Hon tänker i samma rytm som stegen slår mot trappstegen, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig.
Hon rycker till när de plötsligt stannar på våningen därunder, skramlandet av en uppfiskad nyckelknippa och ljudet av en nyckel som vrids om i ett lås, ger henne mod.
Mod att ta det första steget, steget över tröskeln..
Skriven av Kim Varga Sätterström
Tillrättalagda krokben
"Man föredrar att tro på det
man helst håller för sant."
(okänd)
Hon föll såsom hon oftast brukar falla. Missmodigt låg hon kvar som om det var sista gången luften gick ur henne..
Men..
Om och om igen klev hon upp, borstade av sig vägdammet som om det vore smulor av mod i en film som spelades baklänges. Ponera att modet som styrkte, kastades över henne såsom riskornen traditionsenligt kastas över det nygifta paret när de kommer ut på kyrktrappan. Krångligt att hänga med? Plocka ut de väl valda orden i föregående mening och spola bildsekvenserna bakåt.
Vägdammet skulle också kunna symbolisera modet som ljudlöst krasar sönder, under henne, i fallet och samlas upp som sand av kupade händer som rinner mellan fingrarna. Det är ändå som om hennes liv utspelar sig i cirklar. Eller vattenringar. Hon är stenen men också vattenringarna. Om och om igen kastas stenen. Vattenytan cirklar kring den drunknande stenen. Ringarna slätas ut och stenen kastas åter igen.
Ett retoriskt cirkelresonemang utan vare sig inlevelse eller praktik. Bara teori och statiska siffror som saknar någon variabel här eller om det var där. Någons snodda åsikt tas som sanning och det som är fakta kan vi bara spekulera i. I en återkommande diskussion. Som handlar om att hävda sin åsikt som sann.
Vad är det som säger att tron på sig själv och sin rätt är sanningen? Nåväl, vi kan ju alltid luta oss tillbaka mot den subjektiva pelaren och dra ett halsbloss, med anletet mot himmelen och trädgrenar i ögonvrån, i godan ro..
Men..
Det var dom själva som lade ut alla dessa krokben som om det vore kvistar i en brokig röra. Företagsamt stack de in en kvist här och en kvist där i det hålrum som var ledigt. För en fin brasa skulle dom ha.
Fråga mig inte: varför?
~Skrivet av Kim Varga Sätterström förra hösten under fullmånens glans~
man helst håller för sant."
(okänd)
Hon föll såsom hon oftast brukar falla. Missmodigt låg hon kvar som om det var sista gången luften gick ur henne..
Men..
Om och om igen klev hon upp, borstade av sig vägdammet som om det vore smulor av mod i en film som spelades baklänges. Ponera att modet som styrkte, kastades över henne såsom riskornen traditionsenligt kastas över det nygifta paret när de kommer ut på kyrktrappan. Krångligt att hänga med? Plocka ut de väl valda orden i föregående mening och spola bildsekvenserna bakåt.
Vägdammet skulle också kunna symbolisera modet som ljudlöst krasar sönder, under henne, i fallet och samlas upp som sand av kupade händer som rinner mellan fingrarna. Det är ändå som om hennes liv utspelar sig i cirklar. Eller vattenringar. Hon är stenen men också vattenringarna. Om och om igen kastas stenen. Vattenytan cirklar kring den drunknande stenen. Ringarna slätas ut och stenen kastas åter igen.
Ett retoriskt cirkelresonemang utan vare sig inlevelse eller praktik. Bara teori och statiska siffror som saknar någon variabel här eller om det var där. Någons snodda åsikt tas som sanning och det som är fakta kan vi bara spekulera i. I en återkommande diskussion. Som handlar om att hävda sin åsikt som sann.
Vad är det som säger att tron på sig själv och sin rätt är sanningen? Nåväl, vi kan ju alltid luta oss tillbaka mot den subjektiva pelaren och dra ett halsbloss, med anletet mot himmelen och trädgrenar i ögonvrån, i godan ro..
Men..
Det var dom själva som lade ut alla dessa krokben som om det vore kvistar i en brokig röra. Företagsamt stack de in en kvist här och en kvist där i det hålrum som var ledigt. För en fin brasa skulle dom ha.
Fråga mig inte: varför?
~Skrivet av Kim Varga Sätterström förra hösten under fullmånens glans~
tisdag, augusti 22, 2006
jag har blivit kär...
Jag träffade henne i söndags och mitt hjärta smälte totalt liksom hjärnan oxå verkar det som. Lyckliga tankar om charmnosen spirar innanför pannloben. Hon är dessutom till salu... Idag träffade jag henne igen. Hon är en liten söt tuffing. Har självförtroende och älskar att busa och lattja på coola valpars vis. Mu sitter jag här och kan inte annat än att vänta på klartecken från min sambo som ska svänga sig med att vara eftertänksam *suckar* när man kan vara galet impulsiv istället.
När jag träffande min nuvarade hund smälte jag direkt liksom jag gjort nu. Det är ju ett bra tecken, eller!? :)
Jag vill bli med valp..
lördag, augusti 12, 2006
tisdag, augusti 01, 2006
genrep
Kom hem från genrepet för bara någon timme sedan. Strax innan vi skulle börja drog molnen ihop sig och mörknade betydligt, därefter var regnet ett faktum.
Trots regn, trassliga trolldräkter, svett, halka och improvisation mm skötte vi oss strålande.
Utan att hymla så har vädrets makter varit emot oss i år. Vi har haft åska och blixt så vi har fått lov att avblåsa träningen helt. Blixten har slagit ner några ggr alldeles intill spelplatsen. Förstört ljudutrustning. Dessutom blev en radiointervju inställd p g a att blixten slagit ner i deras sändare. Men varken regn, åska, blixt och dunder rår på oss! Nu är det blott mindre än 19 timmar kvar till premiären och förhoppningsvis tar trollen och alla andra onda väsen hem segern i natt. För vad har troll att göra på en söderhavsö egentligen? Och nog skulle det smaka bra gott med tomtekotletter när det blir premiärfest och allt! ;)
Trots regn, trassliga trolldräkter, svett, halka och improvisation mm skötte vi oss strålande.
Utan att hymla så har vädrets makter varit emot oss i år. Vi har haft åska och blixt så vi har fått lov att avblåsa träningen helt. Blixten har slagit ner några ggr alldeles intill spelplatsen. Förstört ljudutrustning. Dessutom blev en radiointervju inställd p g a att blixten slagit ner i deras sändare. Men varken regn, åska, blixt och dunder rår på oss! Nu är det blott mindre än 19 timmar kvar till premiären och förhoppningsvis tar trollen och alla andra onda väsen hem segern i natt. För vad har troll att göra på en söderhavsö egentligen? Och nog skulle det smaka bra gott med tomtekotletter när det blir premiärfest och allt! ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
