Tillrättalagda krokben

"Man föredrar att tro på det
man helst håller för sant."
(okänd)

Hon föll såsom hon oftast brukar falla. Missmodigt låg hon kvar som om det var sista gången luften gick ur henne..

Men..
Om och om igen klev hon upp, borstade av sig vägdammet som om det vore smulor av mod i en film som spelades baklänges. Ponera att modet som styrkte, kastades över henne såsom riskornen traditionsenligt kastas över det nygifta paret när de kommer ut på kyrktrappan. Krångligt att hänga med? Plocka ut de väl valda orden i föregående mening och spola bildsekvenserna bakåt.
Vägdammet skulle också kunna symbolisera modet som ljudlöst krasar sönder, under henne, i fallet och samlas upp som sand av kupade händer som rinner mellan fingrarna. Det är ändå som om hennes liv utspelar sig i cirklar. Eller vattenringar. Hon är stenen men också vattenringarna. Om och om igen kastas stenen. Vattenytan cirklar kring den drunknande stenen. Ringarna slätas ut och stenen kastas åter igen.

Ett retoriskt cirkelresonemang utan vare sig inlevelse eller praktik. Bara teori och statiska siffror som saknar någon variabel här eller om det var där. Någons snodda åsikt tas som sanning och det som är fakta kan vi bara spekulera i. I en återkommande diskussion. Som handlar om att hävda sin åsikt som sann.
Vad är det som säger att tron på sig själv och sin rätt är sanningen? Nåväl, vi kan ju alltid luta oss tillbaka mot den subjektiva pelaren och dra ett halsbloss, med anletet mot himmelen och trädgrenar i ögonvrån, i godan ro..

Men..
Det var dom själva som lade ut alla dessa krokben som om det vore kvistar i en brokig röra. Företagsamt stack de in en kvist här och en kvist där i det hålrum som var ledigt. För en fin brasa skulle dom ha.
Fråga mig inte: varför?





~Skrivet av Kim Varga Sätterström förra hösten under fullmånens glans~