Kort novell: -Ursäkta, åt vilket håll ligger helvetet?

Plötsligt bara svartnar det för ögonen som om en slöja hastigt dras över huden, sveper bort alla sinnesförnimmelser från kroppen och sinnet, vinddraget blåser tankarna ut..

Dröjande slår hon upp ögonlocken, pupillerna sätts ofrivilligt i rörelse men själv vågar hon inte lyfta ens ett finger, förrän hon lokaliserat honom. Köksklockans envetna tickande vittnar om att ingenting har avstannat medan hon varit borta. Det går några minuter av lyssnande i stum fruktan innan hon vågar sig på att röra vid sitt bultande ansikte. Plötsligt blir hon medveten om den krampande smärtan i magen. Hon grips av panik. Barnet, tänk om det blivit något fel på barnet, tänker hon. Tårarna svider stickande och tränger fram trots att hon kämpar emot. En bild av hur han slår till henne i magen med sin förbannade knytnäve, dyker upp på näthinnan och hur hon nästan tappar andan. Varför måste han göra såhär, tänker hon, vad ska jag ta mig till. Illamåendet sveper inombords, magsäcken krampar.
Hon kväver ett skri, tvingar sig sammanbitet att inte tappa kontrollen över sig själv. Det är liksom ingen ide, ingenting spelar någon roll. Hon kryper ihop i fosterställning och önskar att hon ska slippa resa på sig någonsin mer, önskar att hon aldrig blivit gravid. Önskar att hon aldrig hade rymt hemifrån den där kyliga oktobernatten för fyra år sedan, efter ett hysteriskt bråk med sin mamma. Varför lyssnade jag inte på henne hon hade ju så jävla rätt, men vilken tonåring gör det, suckar hon uppgivet. Dum och förälskad så tog hon sin tillflykt till honom, hon hade ju äntligen blivit en i gänget efter att hon börjat träffa honom. Tjejerna i hennes gymnasieklass på omvårdnadsprogrammet, tyckte hon blivit så häftig som träffade en 30-åring och han brukade ju alltid hämta henne när lektionerna var slut för dagen i sin röda BMW. Ibland fick någon av tjejerna följa med på en tur genom staden. Det hände nästan varje helg att han fixade fest hemma hos sig i sin fräscha lägenhet och hennes nyfunna vänner var givetvis välkomna.
Första slaget kom bara helt utan anledning, hon fattade absolut ingenting. Chocken över vad han gjort dämpade smärtan som en värktablett. Men han hade bönat och bett om förlåtelse, tröstat och bedyrat. Han hade ju ändå inte slagit så hårt..

Plötsligt känner hon sig hur arg som helst. Han ska fan inte få göra mitt barn illa, det är en sak att han slår mig men nu slog han ju faktiskt barnet i magen. Hon inser att situationen är ohållbar, att hon faktiskt måste lämna detta helvete. För det är just vad det är, hon har inte insett det förrän nu. Hans hot om att han ska göra hennes liv till ett helvete om hon lämnar honom, att han inte skulle dra sig för att mörda henne. Rädslan för vilka konsekvenser det skulle få om hon lämnade honom, draperade insikten om att hon faktiskt redan är och har varit i ett fruktansvärt helvete under flera år. Det kan ju inte bli värre, eller kan det, det?
Men tankar om vart hon ska ta vägen någonstans blir som käppar i ett hjul. Hem till hennes föräldrar kan hon ju inte fly. Hon har ju inte haft kontakt med dem på flera år bara för att han inte tyckte om dem, alltid rackade ner på dem. Bara för att de var helt vanliga hederliga arbetare, för att de inte var lika fina som hans borgarfamilj.
Om inte för sin egen skull så för barnets i alla fall. Även om han kommer döda mig så kan jag ju inte bara ligga här, tänker hon morskt och reser sig med möda. Hon tar stöd med hjälp av den omkullvälta stolen, ställer den sedan på plats. Håller sig om den något utbuktande magen och går med darriga ben in i sovrummet. Dubbelsängen är fortfarande obäddad så hon tar itu med den trots den molande värken i magen. Klockradion visar: 09:43. Hon vet inte när han kommer komma hem eftersom han själv bestämmer över sina arbetstider. Han kan komma alltifrån inom en timme till sent på natten och då måste allting vara i ordning, disken, dammsugningen etc. annars hittar han på ett skäl att slå henne.
Medan hon famlar med disken tänker hon som i ett mantra: jag måste gå, jag måste gå, jag måste gå. Men hon vågar inte, hur många gånger har hon inte önskat mod till det. Helt tvärt släpper hon bara tallriken i diskhon så att diskvattnet bara skvätter omkring. Går återigen in i sovrummet, låter morgonrocken endast falla till golvet vilket absolut inte är likt henne. Bryr sig inte om att ta på sig rena underkläder utan drar på sig favoritjeansen som ligger hopvikta över krogstolens rygg, tar första bästa tröja ur garderoben och trär över huvudet. Nya strumpor hämtar hon dock i byrålådan. Hon går förbi vardagsrummet utan att lägga märke till det, sveper den svarta knälånga kappan om sig och knyter slarvigt skorna i hallen. För henne känns det som att hon handlar i trans. Alla hennes rörelser går helt automatiskt utan att hon kan styra dem. De enda tankar som cirkulerar innanför hennes pannlob, såsom monotona gamar, är: vad är det jag gör, vad är det jag håller på med, tänk om han kommer nu.. Men av någon oförklarlig anledning så kan hon inte hejda sig. Det är som om hon skulle vara en radiostyrd robot, som om någon skulle ha tagit över hennes kropp.

Hjärtat bara bankar på av spänningar som rister i hennes kropp. Hon står där i hallen och tittar på den kastanjebruna ytterdörren. Det är som att den där någon, eller vad det nu var, plötsligt tryckt på en knapp och hon blivit sig själv igen. Att det är upp till henne att avgöra nu. Tänk om han kommer, hon tror att hon blivit galen. Tankarna bara snurrar i huvudet utan att hon hinner med.
Hon drar efter andan och suckar, för handen till dörrhandtaget med en rörelse som om det vore dörren till den elektriska stolen. Med ett darrande grepp om dörrhandtaget, trycker hon försiktigt ner det och försöker skjuta upp dörren med höften. Men det tar till hennes förfäran stopp, hon får inte upp dörren. Alla känslor bara rämnar för henne, tårarna strömmar fram, färgar ögonen röda. Med förtvivlad uppgivenhet bankar hon på dörren. Det känns som en evighet innan hon kommer på, att det är ju klart att han låste dörren när han gick hemifrån. Förödmjukad famlar hon med det kalla metallvredet, skjuter upp dörren som äntligen ger vika för henne.
Hon stelnar till vid ljudet av ytterporten som öppnas tre våningar under henne, för henne upplevs ljudet såsom ett pistolskott. Vad ska hon nu ta sig till, paniken kramar om. Tänk om det är han som kommer nu, då kommer han garanterat slå ihjäl mig, surrar tankarna. Men hon förmår inte att röra på en enda lem. Hon lyssnar med en blandning av rädsla och utmaning, till de bestämda fotstegen uppför trappan. Hon tänker i samma rytm som stegen slår mot trappstegen, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig, Kom då, mörda mig.
Hon rycker till när de plötsligt stannar på våningen därunder, skramlandet av en uppfiskad nyckelknippa och ljudet av en nyckel som vrids om i ett lås, ger henne mod.
Mod att ta det första steget, steget över tröskeln..


Skriven av Kim Varga Sätterström